Hjärnforskningens sex principer för lärande, Del 1

Tänk om de studietimmar du ägnar med överstrykningspenna i handen är bortkastad tid. Tänk om det varje gång dina elever läser om kursboken eller repeterar sina anteckningar, finns strategier som kan ge dem bättre resultat. Det hävdar författarna Peter C. Brown, Mark A. McDaniel och Henry L. Roediger i sin bok Make it stick och argumenterar för att många av de studiestrategier vi använder inte har stöd i forskningen. Deras rön från den moderna kognitionsforskningen kokar ner till sex principer om lärande. Tillsammans skapar de ett stadigt ramverk att bygga både ditt lärande och din undervisning kring. I denna del 1 av 2 presenterar jag de tre första strategierna.

Önskvärda svårigheter

En av de första sakerna som författarna slår fast med emfas är att lärande är mer effektivt när det kräver ansträngning. Det är just när lärande är svårt – inte när det går som ett rinnande vatten – som eleverna gör viktigt arbete.

För dig som lärare innebär det att du i undervisningen ska designa möjligheter för eleverna att brottas med det som Brown, Roediger och McDaniel kallar för desirable difficulties – önskvärda svårigheter. Önskvärda svårigheter är mödor som eleverna kan överkomma med mer ansträngning. Det är till exempel bättre för lärandet att själv formulera ett svar till en fråga än att få välja bland flerval. Det ger mer långsiktigt lärande att formulera en huvudidé med egna ord än att skriva av den ordagrant. Det är bättre att uppmana eleverna att föra anteckningar under en lektion, än att låta dem fotografera av tavlan när lektionen är slut. Och det är mer effektivt att ge eleverna i uppgift att sammanfatta de centrala idéerna i ett material, än att de läser sammanfattningen i slutet av lärobokens kapitel. Till och med något till synes kontraproduktivt, som att slumpmässigt utelämna ord i en text, erbjuder hjärnan den extra ansträngning som leder till bättre minne och lärande.

Försök först

Den andra strategin som författarna lyfter fram är try before you teach: låt eleverna försöka först. Metoden går ut på att låta eleverna lösa ett problem, innan man förevisar dem en metod. Även om eleverna inte löser problemet, visar forskningen att deras ansträngning gör att de lär sig bättre när lösningen väl visas.

Blanda och ge

Den tredje principen, blanda och ge, visar att det – i motsats till vad man skulle kunna tro – är bättre att variera det innehåll som eleverna möter, snarare än att nöta en sak i taget. I Make it stick presenterar författarna flera studier från både skolans och sportens värld för att underbygga denna tes.

I en studie lät man eleverna beräkna volymen av olika tredimensionella kroppar. Hälften av eleverna fick uppgifterna uppdelade: koner för sig, cylindrar för sig och klot för sig. Den andra hälften fick uppgifterna huller om buller. Den elevgrupp som fick nöta en uppgiftstyp i taget presterade bättre på det test som gavs i direkt anslutning till lektionen, men när man en tid senare gav ett nytt test presterade den andra gruppen överlägset bättre. Att nöta en sak i taget ger kortsiktigt goda resultat, vilket skapar illusionen att undervisningen fungerar väl och att eleverna bemästrar innehållet. Strategin att blanda innehållet kräver mer av eleverna och kan inledningsvis skapa både förvirring och frustration. Det tolkar lärare och elever ofta som att undervisningen är ineffektiv. Men om man är ute efter långsiktiga resultat, är blanda och ge en överlägsen strategi. När uppgifterna blandas får eleverna öva på att se likheter och skillnader mellan olika metoder och urskilja när respektive metod ska användas. Det, visar forskningen, gör inte bara att eleverna minns metoderna bättre på lång sikt, utan ger dem också större förmåga att använda idéerna i nya situationer.

En björntjänst

Som lärare investerade jag mycket av min tid i att undanröja svårigheter. Jag servade med papper och penna. Jag skrev sammanfattningar, kopierade upp och delade ut mina powerpointpresentationer. Jag tog en sak i taget och bröt ner innehållet i små tuggbara bitar. Många läromedel designar vi i samma anda, inte minst de digitala. I den digitala matteboken kan eleverna ofta skriva in sitt svar utan att redovisa sin lösning, med en enda handrörelse kopiera hela stycken till sina anteckningar och få ordförklaringar med ett knapptryck. Mot bakgrund av de tre strategier vi har diskuterat här ovanför framstår sådana hjälpsamma funktioner som potentiellt kontraproduktiva. 

”Säg mig, när du knockat dina elever, hur tror du då att de ska minnas det du lärt dem?” säger Bagheera till Balou i Djungelboken. Balous undervisningsmetoder har nog aldrig framstått som särskilt eftersträvansvärda, men mot bakgrund av det vi diskuterat här ovanför finns det trots allt något att hämta i hans sätt. När Balou ska lära Mowgli ”allt han kan” utsätter han honom för alla möjliga svårigheter. Han låter honom försöka plocka bär som har vassa taggar utan att först visa honom hur man gör. Han knäcker kokosnötter, pekar ut ätbara myror och plockar frukter – allt på en gång. På samma sätt bör vi som lärare inte alltid skära ner innehållet i avgränsade bitar, utan låta eleverna uppleva och urskilja flera smaker åt gången. Ibland bör vi till och med kasta ut våra elever på nytt vatten innan vi lärt dem att simma. Vi behöver vara transparenta med att vi gör det för att lärande är effektivt när det bjuder motstånd och kräver ansträngning. Självklart ska vi inte knocka våra elever, men en lagom boxningsmatch med materialet ska vi utmana eleverna till. Annars, säger forskningen, gör vi dem en riktig björntjänst.

Vidare läsning

Brown, Roediger, McDaniel (2014) Make it stick. The science of successful learning, Belknap Press: An Imprint of Harvard University Press