När Kristian Danev vaknade upp i Buenos Aires en februarimorgon år 2018, visste han inte att det var just denna dag som rättvisan skulle hinna i fatt honom. Upprinnelsen till gripandet var att Danevs ansikte hade dykt upp i en utredning hos den argentiska polisen. Eftersom de inte kunde identifiera honom, skickade polisen vidare bilden till Interpol, för en sökning i Interpols ansiktsigenkänningsregister. När sökningen gav en träff, var det inte bara en triumf för polisen, utan också en fjäder i hatten för en antik matematisk sats.

När vi beskriver en form eller figur i vår vardag använder vi ofta klassiska geometriska begrepp. Stammen av ett träd ser ut som en cylinder, ett mjölkpaket har formen av ett rätblock och gränsen mellan två länder är slät kurva. Men studerar vi figurerna på nära håll är sådana begrepp ofta otillräckliga. En trädstam liknar visserligen en cylinder på håll, men kommer vi närmare har den buktande hål och en skrovlig yta. I naturen är sådana oregelbundenheter norm snarare än undantag och för att beskriva dem behövs en ny geometri.

I texten Konst blir matematik visade jag exempel på hur konsten inspirerat till nya matematiska upptäckter. Men även motsatsen är sann. Det visar sig att såväl författare som kompositörer och bildkonstnärer inte sällan låter matematiska idéer inspirera sin konst. Häng med när vi diktar med Fibonacci, tar gyllene fotografier och lyssnar på talet π.

Konsten har varit bördig jord för nya matematiska idéer. Den har sporrat matematiker att beskriva mönsters symmetrier, utveckla tekniker för att måla i perspektiv, slå fast vilka toner som låter vackra tillsammans och kvantifiera en författares stil. Men hur pressar man ner målningar, symfonier och romaner i matematikens kvantitativa lådor? I det här blogginlägget visar jag hur!